The editorial of Tungmetall #36 (1989)

The editorial of Tungmetall #36 (1989)

by Horst Schröder
Copyright © 1989 Horst Schröder.

Appeared in Tungmetall #36 (3/89), pages 2 & 44. Translated by SidSid Keränen (November 4, 2003).

Finally. After almost a year break Tungmetall has a new Corben story. Not long time ago we talked about Richard Corben’s decision to stop to publish his old series until he’ll find bigger markets; i.e. to dress up his naked extralarged women and men, that they will fit into moralized major markets in the US and abroad [Tungmetall #25 (1/88)].

It took awhile until he was convinced that there is a market for his original versions anyway.

And here it is now.

The sequel for Den. Muvovum.

Muvovum is Richard Corben in his best, a myth maker. Again he’s got his architypical figures on a scene, bigger than reality: the man who is a tremendous hunter; the woman who both bring the life and the death, who is the source of extacy and pain; the monsters who are from the deepest abyss of the ground and from your darkest nightmares. And, to not to forget, the place itself which both creates, plays and stores this myth, of which it is part of.

This archietypical, mystic universe is Neverwhere. It was where Den arrived from the Earth, and where he met his woman Kath, even she was from the Earth. It was where he conquered the bad queen and took her magic staff Locnar, with what she ruled the Neverwhere. That was told in first Den story [Tungmetall #1 to #12 (1986)].

But this prequel is not necessary to follow Muvovum, which is not a tight sequal for it but rather a new explore in Neverwhere, an eternal and limitless like our fantasies, our dreams, our escapes from the everyday life. And there are new adventures, new dangers and new paradise always laying behind the next corner.

Corben’s artwork speaks, like always, by itself. Den is, from the very beginning till the end, from sixties to present day, unique by it’s own way. His men are all fysically muscular studs, his women voluptuous sexguddesses, demons revolting, surreal and violent. They are the stuff myths are made of, and dreams. It is larger than life, but you suppoused to not to idealize it, not even make it heroic. Corben’s figures are not Fasistic dreams nor superhero halfgods. His women defy their enormous breasts and hairless crotch; they are far from idiotic sexsymbols. They are not even beautifully sexy or heroic, like they used to be in that kind of comicscene.

Corben’s figures reach the level of big painters of heroic fantasy genre: women and men of Hogarth (Tarzan), Frazetta or Boris Vallejo has got more ideal proportions. Then again Corben’s figures has always got something a little grotesque in them. The heroic dimentions and the mystical reality have also a undergoing, selfironic humour and satir.

It is true Corben makes a mish-mash with everyday life and Kath’s equality talks in the opening scene of Muvovum, which reminds a lot of “The Taming of a Shrew” by Shakespeare, where by the way the heroine is also called as Katherine.

But still Kath is not completely wrong when she complains that Den never wants to grow up, that he wants to play a hero.

As much as Den is a hero, he also has got a little of Peter Pan in him, a boy who never wants to grow up or sticks with reality; who prefers to stay in Neverneverland, where he has exiting adventures with indians, pirates and cute mermaids. Though Peter is completely harmless and pure, as he is both not yet teenager and his creator James Barrie wrote for more prudish Victorian public.

But it is also ironic that when a blue-eyed naive block who wanders through Neverwhere, took his enemy as his saviour, starts to nag about Kath when he was in a bed with an another. He hardly made it bigger heroic deed but was pretty thoughtless and barely survived alive. Conan, a R. E. Howard’s famous barbar, would give better advise for the situation like that.

Anyway, here is Den again, and you can follow him in Tungmetall during next near a year for now on. More Den in next month. As well as, also, Druuna, Mercenay and Shninkeln. Then will come even the tungmetallish stars Gimenez and Prado.

Redaction för Tungmetall #36 (1989)

by Horst Schröder
Copyright © 1989 Horst Schröder.

Från Tungmetall #36 (3/89), sidor 2 och 44.

Äntligen. Efter nästan ett års uppehåll en ny Corben i Tungmetall. Det satt långt inne, för som vi talat om tidigare, hade Richard Corben bestämt sig för att stoppa all publicering av sina gamla serier tills han hunnit teckna om dem för en större marknad, dvs hunnit klä på sina nakna, överdimensionerade kvinnor och män, så att de inte skulle stöta sig med den moraliska majoriteten i USA och annorstädes [Tungmetall #25 (1/88)].

Det tog en del brev att övertyga honom om att det finns en marknad för originalversionen ändå.

Och här är den nu.

Fortsättningen på Den. Muvovum.

Muvovum är Richard Corben i sitt mytskapande esse. Återigen ställer han sina arketypiska figurer på scenen, större än verkligheten: Mannen som den märktige jägaren. Kvinnan som både skänker liv och bringar död, som är källa till extas och fasa. Monstren som är framstigna ur jordens djup och drömmarnas avgrunder. Och, inte att förglömma, själva landskapet som både skarpar, återspeglar och bevarar den myt som det självt är en del av.

Detta arketypiska, mystika universum är Aldrigvar. Det var dit Den kom från vår jord, och det var där han mötte sin kvinna Kath, även hon en jordmänniska. Det var där han besegrade den onda drottningen och förintade hennes trollstav Locnar, med vars hjälp hon ville ta makten över Aldrigvar. Detta berättades i Den (Tungmetall 1-12/1986).

Fast egentligen spelar det ingen roll. Man behöver inte känna till förhistorien för att kunna följa med i Muvovum. För i grunden är Muvovum inte någon fortsättning på Den, utan snarare en ny utforskning av Adrigvar, som är lika oändligt och lika gränslöst som vår fantasi, våra drömmar, vår längtan bortom vardagen. Och där nya äventyr, nya faror och nya paradis alltid ligger runt nästa hörn.

Corbens seriekonst talar som alltid för sig själv. Den är, från första början i slutet på sextiotalet from till idag, enastående i sitt slag. Hans män är i allra högsta grad muskulösa virilitetsmodeller, hans kvinnor tungbröstade sexgudinnor, demonerna vidriga och surreala och handlingen våldsam. Det är stoff man väver myter av, och drömmar. Det är större än livet, men för den skulle inte idealiserat, eller ens heroiserat. Corbens figurer är inte fascismens och superhjälteseriernas havgudar. Hans kvinnor är trots sina tiunga bröst och rakade sköten inga urblåsta våpiga sexsymboler. De är inte ens vackert sexiga eller heroiska, så som seriemodets normer föreskriver.

Det räcker med att titta på de stora konstnärerna i den heroiska fantasygenren för att få det tydligt bevisat: Hogarths (Tarzan), Frazettas eller Boris Vallejos kvinnor och män är betydligt mera idealproportionerade. Över Corbens figurer svävar alltid något lite groteskt. Under de heroiska explosionerna, under det sant mystika svepet finns också en underström av humor, ja rentav satir genom själva överdriften.

Visserligen polemiserar Corben mot och gör slarvsylta av den repressiva vardogligheten och Kaths jämlikhetsretorik i Muvovums inledningsscen, som påminner mycket om Shakespeares “Så tuktas en argbigga”, där hjältinnan för övright också hette Katherine.

Men ändå – trots att har Kath inte helt orätt när hon beskyller Den för att han aldrig vill växa upp, att han gillar att leka hjälte.

Så mycket hjälte han än är, är Den också lite av en Peter Pan, pojken som aldrig ville växa upp och ta itu med verkligheten. Som hellre höll sig till Neverneverland, där det fanns spännande äventyr bland indianer, pirater och vackra sjöjungefrur. Fast de senare hade Peter nog ett kyskt förhållande till. Både för att Peter faktiskt var en förpubertär pojke, och för att hans författare James Barrie skrev för en mycket pryd viktoriansk publik.

Men visst är det också ironiskt när Den som en blåögd naiv tok irrar genom Aldrigvar, tag sin fiende för sin räddare, tjatar om Kath när han ligger med andra och knappast åstandkommer större hjältebedrifter än att tämligen oreflekterat slå ifrån sig och med nöd och näppe klara livhanken. Conan, R. E. Howards berömde barbar, skulle ha nog visat sig vara av annat virke i en liknande situation.

Hur som helst – här är Den igen, och ni kan följa honom i Tungmetall under nästan ett helt år framåt. Mera Den nästa månad. Samt, förstås, Druuna, Mercanario och Shninkeln. Då återkommer även de tungmetalliska stjärnorna Gimenez och Prado.

Copyright © 2003 Heart-Attack-Series, Ink!
Created: Nov. 4, 2003. Last updated: December 30, 2018 at 12:06 pm

Print Friendly, PDF & Email
MuutaNet
Scroll Up